Text:Di strid twasche wunter än uurs

Täkst aw mooringer frasch


Di strid twasche wunter än uurs

Dåt as nü ål lung lung sunt, der strääweden wunter än uurs iinjsen maenouder. Di uurs sää tu di wunter: „Lök nü, dåt dü wachkamst, din tid as je ål lung ouflim wään!“ Dåt feel di wunter ouers lung ai in, hi smiitj e uurs snii önjt oonlas än püstet ham ma koule win am e uure. Deer köö di latje junge uurs ai apiinj än gäng fertriitjlik wach. As di üülje wunter dåt såch, hööged hi ham ouer åle mätje än hül ham et lif for lååken.

Di uurs präiwed dåt nuch möre tooche bai di üülje wunter, ouers as dåt duch goorninte njüted, gäng hi tu san hiire Good än klaaged ham sin nüüdj. Di liiwe Good teeld matiinjs önj di wunter än sää: „Kam iinjsen jurt! Wat prousest dü deer nuch ambai aw e jard? Din tid as je ål lung ouflim!” Di wunter wälj ham deer nü wat ütsnååke än swåård: “Dåt följk wal me nuch ai lüüs weese, ja wan nuch långere aw e schure luupe än önj e slaase kääre”. “Dåt as ai wäär”, sää di liiwe Good, “ja wan de liiwer diling as mjarne lüüs weese. Mååg dåt dü wachkamst!”

Di wunter uuged wi dil aw e jard, nüm en åks än slouf dåt is aw siie än wäile än kööle än slüütje önjstöög, riif e jöögle foon e tååge än fååged åles tuhuupe. Aw iinjtooch wörd hi en huupen gräine bleese wis, wat uner e snii wüksen wjarn, än hi hööged ham deerouer. Gau långd hi eefter sin glou än wälj’s ütsteege. Di uurs häi ham dåt ma önjsänj; as hi ouers såch; wat di wunter tu hoods häi, füng hi ham bai e ärm fååse, hül e glou fååst än biiljked: „Hålt, wat wäät dü? Koost ai siinj, dåt da bleese gräin san ? Dåt san min jarste latje bjarne, wat e tid ai ouftäiwe köön, dåt dü oufräist. Ik seed de lätj’s stönje!“ – „Dåt fålt me goorai in“, swåård di wunter, „dü koost je seelew siinj, da san uner e snii wüksen, deerfor san dåt min, ferstoonst me wälj?“ – Wane hääst dü iir wat gräins mååge kööt?“ sää di uurs. „Dü hääst duch mån iinj blai önj din pot, än dåt as wit. Än da iinjsiste rouse, wat dü mååge koost, dåt san da isrouse aw e waninge, än da san uk wit än kölj än düüdj.“ „Såchtetseelew, dåt san min än bliwe uk min!“, gnured di wunter. Deerma stååt hi e glou ma åle måcht önj e grün, krööged di steele dil än leefted di toole ap, am en jüst ütturiwen, as di uurs gau e fötj deeraw seet än snüti sää: “Lätj üs liiwer tu üüsen Hiire Good gunge, dåt hi üüsen strid schuchtiet!“ As di wunter nü mårkt, dåt di uurs ham ai jeewe wälj, än hi duch ai san wale füng, wus hi deerma inferstiinjen, dåt ja di liiwe Good di stridsååge iinjsen forläiden.

As di Hiire Good jam önjhiird häi, miinjd hi, dåt di sååge goorai sü iinjfåch wus. „Di wunter,“ sää hi, hääst goorai sü ünrucht, wilt jü rous, wat dåt deet, as en wunterrous än hiirt tu de.“ As di uurs dåt hiird, wälj hi ål mååst en lait gråmlik wårde. Di liiwe Good draid ham am eefter jü sid, weer di uurs stöö än sää: „Än dü latje uurs, hääst uk rucht, wan dü miinjst, dåt et din rous as, dan dåt as je ai di wunter san wise, gräine bleese än bloosme tu måågen. Än wan dåt ma rucht tugängen wus, häi hi uk ål lung wachweese schöljt. We wan dåt nü sü mååge: Jam schan arken like foole pårt önj jü rous heewe. Da stäingle än bleese schal e uurs behüülje, än da bloosme schal e wunter heewe.“ Ma dåt uurdiil wjarn ja uk tufreese än uugeden wi ouf dil eefter e jard.

Da bloosme wjarn ouers foon di koule wunter sin koule hönje sniiwit wörden än e stäingle än bleese gåns gööl. Di uurs wus ouers gau bai e hönj än fårwed da bleese sü gräin as gjars, än önj e fård seet hi ma san pinsel uk nuch en påår straage än plåke aw da wite bloosme. As dåt nü schänj wus, seeten’s ja haane än rädjsloufen deerouer, wat jü rous nü hiitje schölj. Di wunter miinjd, jü köö duch goorninte ouers hiitje as sniirous. „Nåån“, sää di uurs, uursklook schal’s hiitje, ouer dåt da bloosme ütsiie as klooke. Da schan ränge, wan ik kam än man uuke, laie win lastlik ouer fälj än tün gungt.“ Deer wälj di wunter ouers ninte foon waase. Hi miinjd, di noome häi di uurs bloots aptoocht, am ham tu taren.

Ja strääweden nü jant än jurt än wörden tuleest wi iinjs am, dåt di liiwe Good uk önj di stridsååge ruchter weese schölj, uugeden nü ap eefter e hamel, än Good hiird ja biise önj. As ja klåår wjarn ma ferteelen, sää di Hiire Good: „Ja hääwe biise uk like foole rucht, har en noome tu douen. Di wunter nååmt har sniirous än dü, uurs, säist er uursklook am. Nü wan we foon biise noome e haleft naame än tuhuupeseete. Sniiklook! Sü schal’s hiitje. Än nü gung än strääw ai mör maenouder!“

Deerma wjarns tufreese, än enarken gäng nü san wäi. Ouers aw di Hiire Good san rädj hääwe’s ai hiird, dan ja laawe nuch ark iir önj krich än strid. Di wunter wal åltids lunger bliwe, as ham baikamt.

Tuleest ouers mötj hi duch löke dåt hi wachkamt. Dan påket hi åål sin krimskråm tuhuupe än uuget sani än fertriitjlik ouf. Ooftinge nooch kiiket hi ham rucht sü måål än gnäri am; hi gunt di uurs dåt höög än häi ai än püstet ham gau en snii- unti häägelflååg önjt oonlas. Di junge uurs ouers frååget deer ai foole eefter; hi smultet snii än häägle önj en uugensteblak än twoit sin latje bjarne deerma. Dan brånt hi di üülje wunter ma di gliinje sanenschin aw san ruuntje, dåt hi swate mötj än en kink gauere oufstååpet, dåt hi eefter di nordpool kamt. Åle wråål hööget ham, wan e uurs tuleest duch e bucht fäit än san intooch hüülje koon. Dan ränge da latje sniiklooke sü hiimlik än stal. Dåt we manschne dåt rängen ai hiire koone, lait deerönj, dåt we ai suk fiine uure hääwe as da latje bi. Da seete jam haane aw da latje sniiklooke, slake höning, lätje jam foon e liiw san bescheene än sliire da latje rouse. Dan san ja sü fernäid än schunge ma jare fiin rees:

„Di wunter muurst gunge,
da föögle nü schunge
sü liiflik än swätj.
Sniiklooke ränge,
di uurs ja üs bränge.
Üüs höög kånt niinj mätj!“

Katharine Ingwersen
(eefter W. Haan)